Det finns en gammal föreställning att vårt samhälles lagar bygger på tio Guds bud. Länge argumenterades det att detta var själva grunden för vår moral och att utan dessa regler skulle allt gå åt skogen. Eller åt helvete, om man skall vara petig!

Är religion verkligen en måttstock och vägvisare för ett fungerande samhälle och kan en människa vara moralisk utan tro och gudsfruktan? Detta är naturligtvis en mycket personlig fråga och hänger till stor del på människors egna övertygelser, men det går också att till stor del mäta hur moraliskt ett samhälle är i relation till sin religiositet.

Idag vet man att sekulära länder som till exempel Sverige, Danmark och Japan har en starkare humanism i sina samhällsregler, än i djupt religiösa länder som Saudi Arabien, USA och Grekland. Det betyder inte att människor är snällare eller elakare i dessa olika länder, utan snarare att man i de förstnämnda länderna utövar större tolerans och bejakar mer individuell frihet. Det styrs till stor del av landets ledare, men det finns även en allmän attityd där egenskaper som hänsyn värderas högre än fromhet.

Frågor som hur man ställer sig till fattiga, minoriteter och människor av annan kultur, ras eller sexulitet liksom hur man behandlar djur och natur hålls högre i sekulära länder än hur ofta man ber eller lever sedesamt. När det kommer till välgörenhet är det ofta ett argument som används till kyrkans fördel, men faktum är att det finns många icke religiösa välgörenhetsorganisationer som inte tvingar folk att konvertera för att de skall få mat eller utbildning.

Moral handlar till syvende och sist om människans överlevnad; är vi inte snälla mot varandra kommer vi inte att kunna fortsätta. Genom att vara snäll, artig och omtänksam blir livet lättare för alla, oavsett om man tillhör en viss trosföreställning eller inte.