Det grekiska ordet ego betyder jag, och används för att skilja det personliga, subjektiva perspektivet och individen från omgivningen. Det ligger ingen som helst värdering i ordet ego, lika lite som det svenska ordet jag, men om man på svenska pratar om ego så får det omedelbart negativ klang. Kallar man en människa för ett stort ego, eller egoistisk eller egocentrerad person så handlar det om en extremt självisk och hänsynslös person som kliver över lik för att få det han eller hon vill.

Varför har detta ord fått en så annorlunda betydelse i svenskan? Är det frågan om en kulturell inställning, att alla är lika värda och att man skall tänka på kollektivet, eller har det att göra med ett genuint föredragande av det som alla kan dra nytta av. Kan det till och med vara en religiös fråga?

Moral är baserat i tanken på att kollektivet lättare överlever om alla kommer överens med varandra. Genom att tänka på sin omgivning, att vara snäll och göra goda gärningar så blir gruppen mer sammansvetsad och med det mer villig att stötta och försvara varandra. Det kan man även se i djurvärlden, där packdjur som hundar delar med sig till varandra i stället för att slåss, och på så sätt kan klara sig längre än de medlemmar som är bråkiga.

Men man bör inte heller glömma bort sitt jag. Om man är frisk och stark, glad och nöjd blir man ofta en trevligare person som får det lättare att vara snäll mot andra. En bitter person tar snarare ut sin ilska och frustation över andra och det leder ofta till ännu mer isolation för just den individen. Det är viktigt att hitta balans, och det är förmodligen därför som nästan alla världens kulturer och trosföreställningar förespråkar den så kallade gyllene regeln: att behandla andra som man själv vill bli behandlad.